Jag tror att rubriken talar för sig själv. På två veckor har jag nu fått höra att två personer i min omgivning har fått diagnosen cancer. Jag blir stum, jag klarar inte av sånt. Jag ställer mig frågan hela tiden, varför finns cancer och vad vill den oss? Jag menar, ingen mår bra utav det. Gör den oss starkare? I don't think so. Har vi inte tillräcklig med problem här i världen? Ska vi få ännu ett problem? Jag orkarorkarorkar inte. I våras förlorade jag och mina vänner en man i cancer. Det är det värsta jag har varit med om, det tär på en så himla mycket. Så fort jag hör att någon har fått cancer tänker jag direkt på döden. Det känns som att jag måste förbereda mig nu, så att inte när någon försvinner kommer jag hamna i depression. Jag vet inte hur jag ska arbeta med det här. Det känns som att det är något jag aldrig kommer att kunna acceptera. Men vem kommer?
Alla som känner någon där ute som har cancer eller har förlorat någon i cancer, ni är aldrig ensamma och kommer aldrig att vara. Det finns så många här ute som alltid kommer sitta i samma båt som dig och på det sättet känns det bra. För du är inte ensam om den här dumma sjukdomen. Jag ber er, sluta aldrig hoppas, för hur mycket du än får uthärda och ledsen du kommer vara, så förlora aldrig hoppet. För jag kommer aldrig ♥
Jag som svor på att aldrig ta kort på mitt leende nu med tänderna öppna bara för att jag inte ville visa min tandställning. Men vet ni vad? Jag struntar fullständigt i det nu, för det finns värre problem att ta itu med.
