Jag är uppriven. Jag har brutits itu bokstavligen och jag är så ledsen. Gång på gång får jag höra förskräckliga nyheter och se saker som krossar mig. Krossar mitt kön och min ras. Se något tas för givet. Höra att någon bestämt sig för att ta makten över en annan människa. En människa som lever, andas och har en vardag. Med vetskapen om att det kanske kunde varit jag. Detta är inte ett objekt som utsatts för något. Utan en människa som också sover om natten och har drömmar om livet. 

 

Samtidigt är jag förtvivlad. För jag vet inte vad jag ska göra. Jag har oftast kunna vara lösningsorienterad men jag är maktlös. Jag vill bara att det ska ta slut men jag kan inte se vägen dit. Människor ervöras sin frihet gång på gång. Senast iförrgår såg jag en video där en kvinna på live-tv blir kysst på brösten? Ursäkta, men vad i helvete? Hur tänker man som människa då? Att om hon inte vill ha en kyss på munnen, då vill hon garanterat ha det på brösten? Jag blir inte ens arg längre. Utan jag går itu, bit för bit. För jag ser smärtan i ögonen. Som att man är ett skämt. Som att det är fritt fram för männen att göra vad dem vill. För att man vet. I den här världen som kvinna är du underordnad. Så jävla underordnad. 

 

Jag har varit där. Jag var på en nattklubb i London och en kille började dansa med mig trots att jag stod och dansade med min vän. Men det är vanligt, det är en norm. Att komma och ta över hur man själv vill. Jag är en väldigt snäll människa men ibland är den egenskapen inte något vidare. För ibland borde jag bara ryta ifrån och säga: "stick, vi dansar här!" men jag är också för rädd. För jag har sett vad människor är kapabla till. För jag har lärt mig att det är bättre att bli påkörd ibland för att rädda sig själv ur en situation. Att man som kvinna inte kan uttrycka sig precis som man vill utan att bli hånskrattad åt eller få höra en kränkning. 

 

Jag hade ingen lust att dansa med honom, men som sagt, jag är medveten om alla möjliga konsekvenser, så jag dansar med honom. Hela tiden säger han "jag har ett bord, kom med". Vilket betyder att han har mycket pengar eller så har han sparat ihop i flera månader för att kunna steka ordentligt en utekväll. Jag svarade aldrig utan log bara. Jag säger lite kort efter att jag måste på toa, för jag vågar inte säga sanningen, jag vill inte dansa mer. Vi hade inte dansat intimt för det gav jag en snabb antydan till. Men när jag går sträcker han sig efter mig och jag tror att han vill ha en kram, så visst, snälla Sofie kan inte säga nej. 

 

Istället så trycker han sig emot och kysser mig och tränger in sin tunga i min mun. Jag förstod ingenting, jag trodde bara att det skulle vara en kram. Jag försöker backa men han släpper inte. Han höll så jävla hört med sina händer runt mina armar. Jag tar en ny sats och knuffar honom med all styrka jag har och går fort som fan till toaletten, jag vill inte göra en scen. Inne på toaletten kommer tårarna. Jag förlorade det helt. Min kompis kom snabbt efter mig och förstod ingenting. Vad hade hänt, Sofie? Jag förklarade allting men när orden kom ur mig så kändes det så konstigt, jag kände mig korkad. Förstår ni? JAG kände mig korkad. Jag tänkte, detta är bara en vanlig klubbincident. Något som så många viftar bort i luften. Om det här var det värsta som kunde hända så var jag nöjd, tänkte jag. Det finns kvinnor som varit med om värre. Nej. Nej, förminska det aldrig. Inget är en petitess. Oavsett vad du utsätts för, om det inte är något du bett om eller visat antydan till, så spelar det ingen roll. Men samhällsstrukturen har visat oss en helt annan sida. Därför känner vi såhär. Att kvinnor som faller offer är de dumma, vi visade ju uppembarligen antydan till något mer, trots när vi inte visat eller sagt ett jävla skit? Att jag som precis varit med om det där försökte skaka bort det direkt och tänka att jag är lyckligt lottad trots allt, för att det inte var värre än vad det var. Det mest stördaste var nog när jag berättade för två bekanta med en normal ton om vad som hänt och de sa bara: "Han hade bra smak i alla fall!". Vänta, va? Tror ni att jag ska bli glad, att jag ska bli smickrad? Att det var ju något bra som kom ur situationen? Att jag kanske fick bekräftelse? Ser ni? DEM normaliserar det och jag ska gå vidare med mitt liv, tycker dem. 

 

Jag behöver inte någon sympati för jag är inte ledsen längre, faktum är att om jag nästa gång skulle vara med om något liknande slår jag personen rakt i ansiktet. Jag har alltid förespråkat feminism men jag har aldrig riktigt vetat vad det gäller. 16 mars 2016 förstod jag på riktigt. Jag såg allvarit det hela. Om människor hade vetat skillnaden på mitt och ditt, mitt värde och ditt värde, kanske jag inte hade behövt uppleva paniken jag kände. Eller var och varannan kvinna som fått uppleva skräckscenarion man inte ens kan uppleva i sina värsta fantasier. 

 

Jag är uppriven men också ursinnig. Denna kamp blir kanske inte lika vacker som innan. För jag är så trött. Men samtidigt har min låga som varit tänt innan mig, brutit ut och blivit en skogsbrand. Jag är ofantligt trött. Men inte tillräckligt. Den här gången ska alla få veta mitt värde. Inget mindre.