Internationella kvinnodagen mina systrar! Tänk att vi kan få hyllas en dag om året, något som borde vara en självklarhet varje dag. Men jag är inte bitter! Ett steg är ändå alltid ett steg. Enligt amerikanska forskningar så är Sverige det mest jämställda landet i hela världen. Så en bit på vägen har vi väl ändå kommit? 

 

Det betyder dock inte att vi ska ge upp och vara nöjda. För vi är långt ifrån klara. Vi lever fortfarande i ett patriarkat och löneskillnader förekommer, förstår ni du hur mycket värre det är i andra länder? Det är helt absurt men det förekommer. Får sura uppstötningar när jag ägnar mig en tanke åt det. Det är verkligen en köndiskriminering. Vi är i en hierarki där männen är längst upp och står som nummer 1 på podiumet. Där det egentligen bör vara en delad plats. Vem har bestämt att det ska vara såhär? Där om något behövs det ändring, nolltolerans. 

 

Vi hade inte kommit dit vi är nu om vi inte hade haft fantastiska kvinnor före oss som slopat vägen med mycket kamp och många förlorade strider. Varför vi kommit dit vi är för att de inte gav upp, anamma ska samhället få. Jag är så oerhört tacksam för kvinnorna före mig för att de gjorde så att jag kunde forma mig till den kvinnan jag är idag. De stred. Jag ska också strida, för att inte ha låtit något gått förgäves och för att kvinnorna som skall komma ska få ha det ännu bättre. Alltid ska man kämpa för process. Aldrig stå stilla.

 

Trots allt, så känner jag, det är inte nog. Vi kanske är bäst men vi är långt ifrån klara. En människa som vunnit en tävling lägger inte av. Utan laddar om batterierna för nästa tävling och tränar minst lika hårt, om inte hårdare. Utvecklingen slutar annars. Det får aldrig aldrig aldrig ske. 

 

Säg inte grattis till mig, ge mig lika lön. Säg inte grattis till mig, ta av dig offerkortan istället. Säg inte grattis till mig, sluta tafsa på mig istället. Säg inte grattis till mig, sluta förminska mig istället. 

 

Älskade älskade systrar, tillsammans klarar vi mot alla odds. Tillsammans besegrar vi patriarkatet.