Tårarna strömmade nedför min kind

som den hårdaste ström längs två dalar

jag stod hulkandes förlamad

strupen smärtades pågrund av hans 

tystade olämnade befogenhet till mig

när någonting gjorde ont fick jag 

aldrig känna det fullt ut

att vara helhjärtat i stunder

å känslor ansåg han vara tabu

då förlorade man kontrollen 

beskrev han det som

 

hur ironiskt var det

att han som predikade om det

nu tagit över mitt skepp

jag var inte längre kapten

utan där stod jag 

stum och förlamad bredvid 

när han styrde oss mot 

en fruktansvärd storm

jag såg visserligen det

komma på miltals avstånd

men jag tog inte över rodret.

 

Jag hade blivit så dum i hans närvaro

inte dum som dum

som elak mot någon

men jag fungerade inte som vanligt

dum som ointellektuella människor

som aldrig förstår något 

å kan inte förstå om

de kanske blir utnyttjade

eller påhoppade av någon

dit hade mitt väsen nått

 

Vi nådde aldrig Adriatiska kusten 

vågorna var skyhöga

det fanns ingen återvändo

jag insåg att mitt skepp skulle sjunka

med honom 

alldeles för sent.