Captain, my captain

Life of Sofie Permalink0
Tårarna strömmade nedför min kind
som den hårdaste ström längs två dalar
jag stod hulkandes förlamad
strupen smärtades pågrund av hans 
tystade olämnade befogenhet till mig
när någonting gjorde ont fick jag 
aldrig känna det fullt ut
att vara helhjärtat i stunder
å känslor ansåg han vara tabu
då förlorade man kontrollen 
beskrev han det som
 
hur ironiskt var det
att han som predikade om det
nu tagit över mitt skepp
jag var inte längre kapten
utan där stod jag 
stum och förlamad bredvid 
när han styrde oss mot 
en fruktansvärd storm
jag såg visserligen det
komma på miltals avstånd
men jag tog inte över rodret.
 
Jag hade blivit så dum i hans närvaro
inte dum som dum
som elak mot någon
men jag fungerade inte som vanligt
dum som ointellektuella människor
som aldrig förstår något 
å kan inte förstå om
de kanske blir utnyttjade
eller påhoppade av någon
dit hade mitt väsen nått
 
Vi nådde aldrig Adriatiska kusten 
vågorna var skyhöga
det fanns ingen återvändo
jag insåg att mitt skepp skulle sjunka
med honom 
alldeles för sent. 
Till top